Dagens väder

 

Detta gör ingen glad men jag har fått leka med mitt nya cirkulära poolfilter. 

 

Tillgänglighet VS moderna bilar

  Elbilar är inte gjorda för att köra rullstolar i. Dom får nämligen inte plats om man inte fäller baksätet. 

Man är alltid den bästa bilföraren. Eller?

 

När man är ute och kör bil vet man alltid bättre än alla andra trafikanter. Jo, då du vet vad jag menar.

"Ska du stå här hela djävla dan?" Ska hela stolpen bli grön innan du kör" "Fick du körkortet i flingpaketet?" Inte minst jag själv. Å åker man färdtjänst varje dag så är man ganska luttrad och men det betyder inte att man inte är livrädd ibland. 

Jo han hade alla möjliga körkort. Jag har rest med färdtjänst i ungefär 6 år nu och han är den absolut bästa chaufför jag åkt med. Förutom när jag kör själv förstås. 

Men så idag blev jag hämtad av en gul taxi, alltså en taxi från E-tuna. När vi närmade oss hjälpmedelscentralen var jag tvungen att säga nåt för han körde så förbannat bra. På ren svenska. Efter att berömt hans körning, berättade han att han hade kört bil i pappas åkeri i Somalia sen han var 5. Han satt i pappas knä och hörde och pappa skötte pedalerna. 

När han fyllde 13 år så började han köra bil själv. det finns tydligen ingen som bryr sig om såna småsaker som körkort i Somalia. Jag blev lite rädd så jag var tvungen att kolla att han faktiskt hade svenskt körkort.

Hjälpmedelscentralen är alltid lika trevligt att besöka. Fantastiska människor som jobbar där. Punktliga, trevliga, mycket kunniga och ett bemötande som är helt fantastiskt. Alltid 100% focus på brukaren, och endast brukaren. Träffade Christer, "min" tekniker och bekant sen 1000 år tillbaka men han såg mig knappt. Han tittade åt mitt håll och sa hej men sen var det fokus på den brukare dom tog emot. 

Sen kom Åsa. En ny kontakt på HMC (hjälpmedelscentralen). Så kunnig och jag fick lära mig mer om tinnitus. Detta djävla oljud som tjuter i skallen 24/7. Så nu förstår jag så mycket mer och kan mer om mina hörisar. Ok då hörapparater. 

Alldeles för tidigt kom en chaufför och "kidnappade" mig och det var som vilken kidnappning som helst med färdtjänsten. Han slängde av mig hemma och det var bara att gå in och laga tvättmaskinen så man får lite rena kläder på sig en vanlig fredag på jobbet. För jobbar det gör jag. Det har jag gjort sen jag var 16 år. Och jag lär vara tvungen att försörja mig till den dag jag går i pension. Har man nu lagat tvättmaskinen är det väl bäst man hänger tvätten också. Dags att uppdatera kunskaperna i html ser jag. 

Tack gode gud för fartkameror

 En glad utlänsk chaufför hämtade mig från jobbet, med en minibuss som garanterat sett bättre dagar. Chauffören var på sitt allra bästa vårhumör. När vi åkt en bit började han sjunga både högt och ljudligt. Å sen blev han bara mer och mer yster, som den sångfågel han nu var dagen till ära.

Vi passerade Menigos huvudlager i regionen för mellansverige, i god fart och med glatt humör. Han sjöng på nåt på sitt hemspråk som jag kan tänka mig var nåt språk från Långtbortistan. Å det gick fort, men jag har efter 3 år som resenär med detta bolag blivit avtrubbad och blasé. Hela tiden drack han ur nån burk på passagerarsidan. Å hoppsan, bara så där fort som en blink var vi i Malby och så bar det av in på Stallarholmsvägen.

Å han sjöng högt och falsk. Jag försökte spela in hans sånginsats men  eftersom bussen sett mycket bättre dagar så var det ett "djävla liv" på ren svenska så det hade inte hörts. Vi passerade fartkameran vid busshållplatsen men sen var det slut på tjo och tjim.
Vi kom i fatt ett gäng långsamtgående fordon av varierade storlek, färg och form. Å där bakom blev vi kvar ända upp till vitspehagen i backen. Där fick han bara nock. Å så bar det iväg i en hiskelig omkörning. Nu var det två långsmatgående bilar kvar framför. I uppförsbacken innan sågen var det snabbt och brutalt slut på de 30 kilometrarna i timmen. 

Och nu bar det iväg. Oiiii vad det gick!  Nu gällde det att ta ett stadigare tag runt säkerhetsbältet. Å där for vi förbi den fartkameran som är övertäckt, å så raskt passerade vi nedfarten till stenhuggaren. Nu sjöng han för full hals igen och drack ur burken. Det gick fort, någonstans mellan 90 och 100 km/h skulle jag gissa. Den långa rakan räddade mig från att flyga över guppet vid Adofsberg. Där står en fartkamera.

Han sjöng så att plötsligt var vi i byn. Där passerade vi skolan i säkert 50 blås. 40 i byn blev säkert 60 knyck till nåt som kanske var Moldaviens hyllning till moderlandet eller bidraget till Uzbekistans mello. Vad vet jag.
Lite trångt på några ställen - nej inte här eller nu längre. Här kommer jag å jag ska fram- Trallala tralla. 

Oj redan hemma på Dalkarsbacken. Jag kom av bussen med en fart som fick mig att fundera på  vem av oss som egentligen  bromsade. Troligen jag. För det gick med en fart som mer liknade en rymdkapsels inträde i atmosfären efter en tur ovan där än avlastningen av en kund i rullstol. Baklänges.

Exakt 17 minuter efter det att jag rullat på den där skruttbussen, där man kan se riksvägen mellan golvet och dörrspringan, satt jag i min hiss och tryckte på knappen upp. 17 minuter o då hade det säkert gått en hel minut sen jag kom av bussen. Jag tackar gud för fartkameran vid Adolfsberg, för annars hade jag gjort ett varv i omloppsbana runt planeten innan jag landat på Dalkarlsbacken. Men då hade det tagit lite längre tid. Ca 18 minuter. 

Så, snälla Gud ge mig fler fartkameror. Det verkar vara det, och endast det, som gör att inte farten blir så pass hög att gravitationen upphör. 

Är det detta som är kreativitet

 Var till affären i går och det tog tid. Alldeles för lång tid.

Träffade på en fotande kompis och det blev som vanligt massa tekniskt prat om kameror, lius, och olika sätt att använda olika objektiv. Efter en stund anslöt ytterligare en kompis. Dock fotograferar han inte men vi tre pratade om, ....... ja jag minns faktiskt inte om vad.

Vi stod utanför affären, det var verkligen inte någon värme. Nä det blåste kalla vårvindar och egentligen skulle vi nog ha gått därifrån alla tre men det var trevligt med många skratt så vi blev kvar där. 

Solen kom och kikade då och då fram bakom molnen, Vad det nu var som var så fantastiskt roligt så vi stod kvar där i senvintervinden och pratade. Någon som gick förbi kommenterade att jag inte hade nån kamera med mig, vilket hen absolut tyckte jag skulle ha när jag gav mig ut. 

Nej det var inte Lelle med sina rosa hörselkåpor

Plötsligt tittade solen fram och en man på cykel dök upp. Aj aj nu skulle jag haft kameran för här kom en hel rad bilder i just det ljuset. Och just i detta ögonblick. Jag hörde inte ett ord vad de andra skrattade och skojade om det blev tyst och tom i huvet och det var bara ögonen och magen som fungerade. Tunnelseendet varade bara några korta sekunder och allt jag minns är färgen rosa och vem det var som körde cykeln. 

                                      Fel cykel

De där bilderna finns kvar på näthinnan och Winnerbäck spelar i öronen "Här kommer rosor och champagne". Jag svär över en dator med blå skärm som måste lämnas in för att fungera igen. Jag kan inte ta en enda bild utan den datorn. Någon gång ska jag våga be mannen på cykeln om lov. Be om att få ta några bilder. Kanske på ett annat ställe än utanför affären. Med rätt objektiv i väskan och rätt ljus om man nu kan be om det. 

Är det detta som är kreativitet eller bara en fix idé? Winnerbäck har i alla fall inte svaret på frågan. Tvärt om.

                                      Nej fel person   :)

Trevlig helg

Meh........... bara en vanlig dag med färdtjänst.

 "Rullstolen ska inte med, den lämnas här?" sa han och gjorde en svepande rörelse med handen mot entrén. 
Allt jag fick ur mig va VA?
Återigen ville han lämna rullstolen mitt på parkeringen utanför jobbet.  Jag tänkte skrika, men sa i stället med mycket pedagogisk stämma "Nej, rullstolen ska med".

 

Jag krånglade mig in i en gul taxi som är har allt annat än handikappvänliga säten. Liggade i framsätet,  halvvägs ner på golvet försökte han, stående utanför bilen,  sätta på mig säkerhetsbälte. Det är nu, gott folk ska vara glada att inget bildbevis i form av rörlig media presenteras här. Tro mig!

Solen sken, mina kollegor stod på parkeringen och jag kunde se att dom alla vände sig åt mitt håll och stirrade. Nu började det bli intressant. Igen! Gul taxibil innebär som regel kaos och en svärande passagerare som  heter något som en Mohamad inte kan uttala. Det finns 1076 stycken av mitt namn i riket. Bara så ni vet vad vi har för parametrar att lira med här..




 
Med solen i ögonen fick jag sen kravla mig upp i sittande ställning bland radband, tomma vattenflaskor och mobiltelefoner. Ja Ramadan började i går så det finns inget vatten i dom flaskorna så länge solen skiner. Är Ramadan verkligen något för en yrkeschaufför? Vi tog oss till slut ut från tätbebyggt område. Det ligger fortfarande nån snödriva kvar här och där i skogsbackarna, och sipporna lyser med sin frånvaro. 

Han sa ingenting under de kommande ca 19 minutrarna det tar att köra från stan och hem. Det gjorde inte jag heller. Men jag tänkte. Vi hade liksom inte så mycket gemensamt, han som körde och jag. Isen ligger fortfarande på sjön bortsett från de öppna vakarna under bron. Den lilla snö som kom i helgen ligger som vita tunna stråk på den ganska svarta isen. Nästan  som ett stort semel-lock med pudersocker. 

När vi rundar ICA börjar jag fundera på hur det här ska gå när vi kommer upp på min gata. Jag pekar på den grå lådan som är min hiss och ber honom stanna vid min lilla trädgårdsgång. Han kör 2 meter för långt så jag blir tvungen att kliva ur på den kladdiga gräsmattan. Ja ja man kan inte få allt, var glad att jag kom, i alla fall nästan hem. Jag kan krypa resten i värsta fall.

Då kommer han. Runt bilen. Med rullstolen. Bak och fram. Stolt ställer han den framför mig som om det var jag som skulle skjuta den framför mig. Då brinner det av i huvet på en av de 1076 personerna i Sveriges rike. 
-"Men jag kan ju för fan inte gå, förstår du inte det?" Nu blir det svårt, både ett påstående och en fråga. Samtidigt. 

Jag knuffar runt rullstolen i leran på den vårgula gräsmattan. Å han står som en pinne och bara glor. Sen sparkar jag mig genom jordlager för jordlager. En och annan kvickrot får sig väl en törn och växer aldrig mer. Det mesta av jorden sitter på mina kängor och rullstolens hjul. 
När jag åker hissen upp ser jag hur han krånglar runt den gula taxin i korsningen utanför. 
Men vad är det för fel på människor. 

Bara en vanlig dag med färdtjänst. 

Min magiska penna

 

I veckan var Simon och Solweig från I-takt och besökte mig. Det är dom som är länken mellan arbetsförmedlingens arbetsterapeut och mig. Det är installerades lite nya programvaror, en ny genvägsbox och så fick jag min så efterlängtade penna.

Det var mycket med den här pennan, det var mycket den kunde göra. Den spelar bland annat in ljuden som är omkring mig, och talet på tex ett möte. Under mötet skriver jag stödord eller bokmärken, i ett speciellt block.  Samma penna jag skriver med registrerar vad som sägs och spelas in och synkas sen med anteckningarna jag gjort i specialblocket.

Jag kan inte sätta mig på ett möte på tisdag utan att ha testat och se hur det fungerar.  Nu på morgonen har jag faktiskt spelat in och skrivit stödord i det medföljande blocket. "Ring så spelar vi"  behövde lite dokumentation. Det funkar inte riktigt som jag trodde, inte i mitt block och min penna i alla fall, det krävs nog ett och annat möte och en och annan timme ytterligare för att jag ska bli så hälften så bra som Solveig och Simon är på det. Men det var inga problem att för mig att senare hänga med i de anteckningar pennan gjort åt mig. 

Det här kommer att hjälpa mig något oerhört när jag sitter på möten, de dagar jag har så ont så jag inte kan hålla i en penna, eller om jag deltar i en utbildning. Överhuvudtaget de tillfällen jag behöver anteckna vad någon säger.

Specialblock och penna. Inget fungerar utan det andra. Block och penna funkar som en enhet. https://svensktalteknologi.se/produkt/echo-smartpen/. Dessutom krävs ett dataprogram för att lyssna av ljudfilerna. Jag kommer att skriva mer om pennan när jag lärt mig mer. 

Jag kommer också att få testa ett program för att styra datorn med ögonen, men det hann vi inte riktigt med. Simon åkte runt och tittade på Strängnäs lite vilset och undrade vad han var någonstans. Så till slut så fick han ringa mig och fråga hur han skulle hitta. Men det är inte så  lätt i ett industriområde där allting ser likadant ut och man bara har varit en enda gång.

På tal om hjälpmedel så den här texten har jag talat in i ordbehandlingsprogrammet Word. För den som kanske inte kan skriva är det ett mycket bra hjälpmedel i vardagen. Alltså jag har själv inte tryckt på knapparna jag har talat in hela textmassan. Snitsigt va?

Visst måste jag redigera och stryka och rätta men med lite övning och planering på vad man vill att texten ska handla om så går det väldigt bra.

Trött och hungrig

 Trött.

Ledsen.

Hungrig, hann inte äta lunch i dag. Fick vänta på färdtjänsten i 30 min i iskalla snålblåsten.

Det är fredag. 

Har handlat, stickat lite på den första Pippitröjan till kollegans kommande tvillingar. 

Hittat ett jättefint virkmönster till en nalle. 

Livet är så konstigt och går så fort. Det var inte länge sedan jag började jobba. Mitt första sommarjobb var att städa på Domusrestaurangen i Farsta. Den i centrum. Ja det fanns bara den.

 
Sen på en massa gropiga och krokiga vägar hamnar man på Selaön. Å så började liksom det yrkesverksamma livet och studier då och då. Det känns inte så länge sen. Men det var nog det.

Tänk så mycket jag har gjort, så många intressanta människor jag har träffat och lärt känna. 
Rätt många människor med kulturen som jobb.  Jag har i alla fall inte bidragit till nån kulturyttring att tala om. 

Jag har alltid stått upp när det blåst. Nu kan jag inte resa mig en gång och diska ur en kastrull för hand. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte så här jag bestämt att det skulle vara. 

Att bli intervjuad och komma bort med blåsten

 I dag ställs skolbussar in för det är så isigt och halt. Sista tidens kyla är bytt mot 5 grader varmt och regn.
Överallt är det ice, ice, ice och vatten.
Jag går mest omkring och tänker på hur jag ska klara mig när jag går i pension. Det blir tufft.
Sticka, virka (måste lära mig det) och hålla nån kurs här och där. Det kanske går då.
Eller så löser Putin det där och det blir nån kris och man får leva på kokt gräs.
Såg nån snubbe som levde som om katastrofen redan hänt. Massor med konserver med ärtsoppa och eldade med ved. Men ärtsoppan var på burk. Varför kokade han inte sin egen ärtsoppa? Inte vet jag.

Blev intervjuad i dag men det blev bara konstigt. Ja ja vad gör det om 100 år. 
SMHI  har varnat för flygande föremål, klass 1 varning, gul.   UFO?
Dagens rätt blev ungersk Gulasch till lunch och en miniomelett med lite räkstuvning och osttäcke,
Låter det gott?

Vad har jag lärt mig i dag

 På kurs på Räddningstjänsten med bästa Jessica och en hörapparat som strejkade.
Har jag i dag lärt mig 

Dagens ledord var Rädda, Varna, Larma, Släck

I dag är jag tacksam för att jag har fått spendera dagen med fina och bra människor.

Och att jag fått träffa klocka, varma och fantastiska Sara.

There is all ice ice, baby

Dåligt plogat 

Fråga vägverket.