Är det detta som är kreativitet

 Var till affären i går och det tog tid. Alldeles för lång tid.

Träffade på en fotande kompis och det blev som vanligt massa tekniskt prat om kameror, lius, och olika sätt att använda olika objektiv. Efter en stund anslöt ytterligare en kompis. Dock fotograferar han inte men vi tre pratade om, ....... ja jag minns faktiskt inte om vad.

Vi stod utanför affären, det var verkligen inte någon värme. Nä det blåste kalla vårvindar och egentligen skulle vi nog ha gått därifrån alla tre men det var trevligt med många skratt så vi blev kvar där. 

Solen kom och kikade då och då fram bakom molnen, Vad det nu var som var så fantastiskt roligt så vi stod kvar där i senvintervinden och pratade. Någon som gick förbi kommenterade att jag inte hade nån kamera med mig, vilket hen absolut tyckte jag skulle ha när jag gav mig ut. 

Nej det var inte Lelle med sina rosa hörselkåpor

Plötsligt tittade solen fram och en man på cykel dök upp. Aj aj nu skulle jag haft kameran för här kom en hel rad bilder i just det ljuset. Och just i detta ögonblick. Jag hörde inte ett ord vad de andra skrattade och skojade om det blev tyst och tom i huvet och det var bara ögonen och magen som fungerade. Tunnelseendet varade bara några korta sekunder och allt jag minns är färgen rosa och vem det var som körde cykeln. 

                                      Fel cykel

De där bilderna finns kvar på näthinnan och Winnerbäck spelar i öronen "Här kommer rosor och champagne". Jag svär över en dator med blå skärm som måste lämnas in för att fungera igen. Jag kan inte ta en enda bild utan den datorn. Någon gång ska jag våga be mannen på cykeln om lov. Be om att få ta några bilder. Kanske på ett annat ställe än utanför affären. Med rätt objektiv i väskan och rätt ljus om man nu kan be om det. 

Är det detta som är kreativitet eller bara en fix idé? Winnerbäck har i alla fall inte svaret på frågan. Tvärt om.

                                      Nej fel person   :)

Trevlig helg

Meh........... bara en vanlig dag med färdtjänst.

 "Rullstolen ska inte med, den lämnas här?" sa han och gjorde en svepande rörelse med handen mot entrén. 
Allt jag fick ur mig va VA?
Återigen ville han lämna rullstolen mitt på parkeringen utanför jobbet.  Jag tänkte skrika, men sa i stället med mycket pedagogisk stämma "Nej, rullstolen ska med".

 

Jag krånglade mig in i en gul taxi som är har allt annat än handikappvänliga säten. Liggade i framsätet,  halvvägs ner på golvet försökte han, stående utanför bilen,  sätta på mig säkerhetsbälte. Det är nu, gott folk ska vara glada att inget bildbevis i form av rörlig media presenteras här. Tro mig!

Solen sken, mina kollegor stod på parkeringen och jag kunde se att dom alla vände sig åt mitt håll och stirrade. Nu började det bli intressant. Igen! Gul taxibil innebär som regel kaos och en svärande passagerare som  heter något som en Mohamad inte kan uttala. Det finns 1076 stycken av mitt namn i riket. Bara så ni vet vad vi har för parametrar att lira med här..




 
Med solen i ögonen fick jag sen kravla mig upp i sittande ställning bland radband, tomma vattenflaskor och mobiltelefoner. Ja Ramadan började i går så det finns inget vatten i dom flaskorna så länge solen skiner. Är Ramadan verkligen något för en yrkeschaufför? Vi tog oss till slut ut från tätbebyggt område. Det ligger fortfarande nån snödriva kvar här och där i skogsbackarna, och sipporna lyser med sin frånvaro. 

Han sa ingenting under de kommande ca 19 minutrarna det tar att köra från stan och hem. Det gjorde inte jag heller. Men jag tänkte. Vi hade liksom inte så mycket gemensamt, han som körde och jag. Isen ligger fortfarande på sjön bortsett från de öppna vakarna under bron. Den lilla snö som kom i helgen ligger som vita tunna stråk på den ganska svarta isen. Nästan  som ett stort semel-lock med pudersocker. 

När vi rundar ICA börjar jag fundera på hur det här ska gå när vi kommer upp på min gata. Jag pekar på den grå lådan som är min hiss och ber honom stanna vid min lilla trädgårdsgång. Han kör 2 meter för långt så jag blir tvungen att kliva ur på den kladdiga gräsmattan. Ja ja man kan inte få allt, var glad att jag kom, i alla fall nästan hem. Jag kan krypa resten i värsta fall.

Då kommer han. Runt bilen. Med rullstolen. Bak och fram. Stolt ställer han den framför mig som om det var jag som skulle skjuta den framför mig. Då brinner det av i huvet på en av de 1076 personerna i Sveriges rike. 
-"Men jag kan ju för fan inte gå, förstår du inte det?" Nu blir det svårt, både ett påstående och en fråga. Samtidigt. 

Jag knuffar runt rullstolen i leran på den vårgula gräsmattan. Å han står som en pinne och bara glor. Sen sparkar jag mig genom jordlager för jordlager. En och annan kvickrot får sig väl en törn och växer aldrig mer. Det mesta av jorden sitter på mina kängor och rullstolens hjul. 
När jag åker hissen upp ser jag hur han krånglar runt den gula taxin i korsningen utanför. 
Men vad är det för fel på människor. 

Bara en vanlig dag med färdtjänst.