En glad utlänsk chaufför hämtade mig från jobbet, med en minibuss som garanterat sett bättre dagar. Chauffören var på sitt allra bästa vårhumör. När vi åkt en bit började han sjunga både högt och ljudligt. Å sen blev han bara mer och mer yster, som den sångfågel han nu var dagen till ära.
Vi passerade Menigos huvudlager i regionen för mellansverige, i god fart och med glatt humör. Han sjöng på nåt på sitt hemspråk som jag kan tänka mig var nåt språk från Långtbortistan. Å det gick fort, men jag har efter 3 år som resenär med detta bolag blivit avtrubbad och blasé. Hela tiden drack han ur nån burk på passagerarsidan. Å hoppsan, bara så där fort som en blink var vi i Malby och så bar det av in på Stallarholmsvägen.
Å han sjöng högt och falsk. Jag försökte spela in hans sånginsats men eftersom bussen sett mycket bättre dagar så var det ett "djävla liv" på ren svenska så det hade inte hörts. Vi passerade fartkameran vid busshållplatsen men sen var det slut på tjo och tjim.
Vi kom i fatt ett gäng långsamtgående fordon av varierade storlek, färg och form. Å där bakom blev vi kvar ända upp till vitspehagen i backen. Där fick han bara nock. Å så bar det iväg i en hiskelig omkörning. Nu var det två långsmatgående bilar kvar framför. I uppförsbacken innan sågen var det snabbt och brutalt slut på de 30 kilometrarna i timmen.
Och nu bar det iväg. Oiiii vad det gick! Nu gällde det att ta ett stadigare tag runt säkerhetsbältet. Å där for vi förbi den fartkameran som är övertäckt, å så raskt passerade vi nedfarten till stenhuggaren. Nu sjöng han för full hals igen och drack ur burken. Det gick fort, någonstans mellan 90 och 100 km/h skulle jag gissa. Den långa rakan räddade mig från att flyga över guppet vid Adofsberg. Där står en fartkamera.
Han sjöng så att plötsligt var vi i byn. Där passerade vi skolan i säkert 50 blås. 40 i byn blev säkert 60 knyck till nåt som kanske var Moldaviens hyllning till moderlandet eller bidraget till Uzbekistans mello. Vad vet jag.
Lite trångt på några ställen - nej inte här eller nu längre. Här kommer jag å jag ska fram- Trallala tralla.
Oj redan hemma på Dalkarsbacken. Jag kom av bussen med en fart som fick mig att fundera på vem av oss som egentligen bromsade. Troligen jag. För det gick med en fart som mer liknade en rymdkapsels inträde i atmosfären efter en tur ovan där än avlastningen av en kund i rullstol. Baklänges.
Exakt 17 minuter efter det att jag rullat på den där skruttbussen, där man kan se riksvägen mellan golvet och dörrspringan, satt jag i min hiss och tryckte på knappen upp. 17 minuter o då hade det säkert gått en hel minut sen jag kom av bussen. Jag tackar gud för fartkameran vid Adolfsberg, för annars hade jag gjort ett varv i omloppsbana runt planeten innan jag landat på Dalkarlsbacken. Men då hade det tagit lite längre tid. Ca 18 minuter.
Så, snälla Gud ge mig fler fartkameror. Det verkar vara det, och endast det, som gör att inte farten blir så pass hög att gravitationen upphör.
