Var till affären i går och det tog tid. Alldeles för lång tid.
Träffade på en fotande kompis och det blev som vanligt massa tekniskt prat om kameror, lius, och olika sätt att använda olika objektiv. Efter en stund anslöt ytterligare en kompis. Dock fotograferar han inte men vi tre pratade om, ....... ja jag minns faktiskt inte om vad.
Vi stod utanför affären, det var verkligen inte någon värme. Nä det blåste kalla vårvindar och egentligen skulle vi nog ha gått därifrån alla tre men det var trevligt med många skratt så vi blev kvar där.
Solen kom och kikade då och då fram bakom molnen, Vad det nu var som var så fantastiskt roligt så vi stod kvar där i senvintervinden och pratade. Någon som gick förbi kommenterade att jag inte hade nån kamera med mig, vilket hen absolut tyckte jag skulle ha när jag gav mig ut. 
Plötsligt tittade solen fram och en man på cykel dök upp. Aj aj nu skulle jag haft kameran för här kom en hel rad bilder i just det ljuset. Och just i detta ögonblick. Jag hörde inte ett ord vad de andra skrattade och skojade om det blev tyst och tom i huvet och det var bara ögonen och magen som fungerade. Tunnelseendet varade bara några korta sekunder och allt jag minns är färgen rosa och vem det var som körde cykeln.
De där bilderna finns kvar på näthinnan och Winnerbäck spelar i öronen "Här kommer rosor och champagne". Jag svär över en dator med blå skärm som måste lämnas in för att fungera igen. Jag kan inte ta en enda bild utan den datorn. Någon gång ska jag våga be mannen på cykeln om lov. Be om att få ta några bilder. Kanske på ett annat ställe än utanför affären. Med rätt objektiv i väskan och rätt ljus om man nu kan be om det.
Är det detta som är kreativitet eller bara en fix idé? Winnerbäck har i alla fall inte svaret på frågan. Tvärt om.
Trevlig helg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar